|
| Det eviga trätoämnet buss v/s bil till matcherna. |
Bil eller buss!
Satt som vanligt och trät om olika saker här på internetnet häromdagen.
Mitt nya tillhåll Facebook blev spelplatsen för den kanske drygaste diskussionen jag haft.
jag bestämde mig där för att lista Bil v/s buss..
detta eftersom jag blir evigt trött på alla som väljer bilen före bussen... ;-)
Skämt åsido.
ta detta med en klackspark eller!
Nu ska jag puscha för buss..
Det finns 3 typer av matcher jag tycker att buss är överlägset bil.
Premiär & sista matchen.
Samma karraktär på matcher.
Taggningen total, man vill snacka det som kommer eller det som varit.
Derbyn & Europa matcher:
Uppladdning helt enkelt.
Dessutom matcher man kanske vill parta till det lite extra på
Borta matcher
Man hittar säkert, slipper parkera på fel ställe. Blir billigare hur man än vänder och vrider på det.
Bil v/s Buss
*Punkt A-B visst bilen vinner1-0
*Priset.... Beror hur man räknar.. Om den som kör tar betalt för allt...
Håller man med bil vet man att det inte bara är soppan som kostar..
Fast det är bara den man får betalt för.
Soppan är dyr nu. 0.8x40mil= 128 om det är 3 som betalar. han som kör ska fan åka gratis. För 60 spänn till får du sträcka på benen 1-1
*Komforten: Här borde det bli extrapoäng för bussen. Speciellt i tjejers fall då det inte är några som helst toalettproblem. men ok 1-2
* Tiden, en buss kör 90, en bil kör 110 om båda kör lagligt.
I 8 fall av 10 stannar bilen på vägen hem och köper hamburgare. Det gör inte bussen. Så jag skulle säga att man kommer hem fortare med bussen.
Däremot så kommer man oftast hem till dörren med bilen. det gör man inte med bussen, men man har oftast fixat skjuts med bussen så 1-1 där.
Kom ihåg. Alla får oftast köa efter matchen. 2-3
* mackor, öl, lotter, skratt, flörtar, orginalen & inte minst servicen är total ombord på partyexpressen... Ger inga riktiga poäng.. Bara bonus.
Slutställning 2-3
Vinnare bussen såklart........
|
Av Palmborg | 18 Mar 2008 00:00 | Bloglänk | Kommentarer (15384) |  | | Jag var ju Gnagare!. |
Jag var så liten så egentligen kommer jag bara ihåg lite fragment, ungefär så där mycket som man på äldre dar minns av en blöt dagen före, men jag minns känslan som om det vore igår.
Jag kommer inte ens ihåg när det var, bara att det var tidigt sjuttiotal. (Ja ja, jag vet, jag är gammal, nog tillräckligt gammal för att ha kalsonger som är äldre än många av er som läser det här.)
Jag var nog bara en innebandyklubba hög och hade precis lärt mig läsa. Men jag skulle få följa med Bror på ishockey!
Bror (som inte är bror utan mammas morbror) bodde i, som han själv uttryckte det, Kungliga Högdalen. Trots avståndet till andra mindre idrottsföreningar som sportade, så var han urgnagare.
Det är hans förtjänst att jag är Gnagare. Fick det liksom med blodet. Redan innan jag kunde gå skickade han diverse AIK-prylar till mig, halsdukar och mössor och sånt. Redan innan jag kunde läsa och stava till ”mor ror” och ”far är rar” så dök det lite då och då upp små paket med halsdukar eller mössor eller brev med saxade matchreferat ur saligt insomnade Stocken eller andra tidningar. Jag krävde att mamma och pappa skulle läsa dom för mig.
Nu var det alltså dags för att för första gången få se dessa svarta hjältar, dessa mytomspunna hockeykrigare på riktigt. Hockeyspelare var ju annars nått som man bara hade sett på TV. Mamma ville inte låta mig gå, men Bror lugnade henne med orden ”Han är med mig och han är ju Gnagare!” Så mamman gav med sig och där i tamburen stod jag dressad i svart/gult och skulle alltså få gå på min första AIK-hockeymatch. Jag var så otålig så jag trots min, i det här fallet höga, ålder höll på att kissa i brallan.
Hovet var platsen och jag minns att den var så stor så stor och där var så mycket folk! Det var ett ohyggligt liv och alla svart/gula sjöng och hejade. Nått sånt hade jag aldrig hört förr. Något sånt hade jag aldrig upplevt förr. Jag bara satt och gapade. När AIK gjorde sitt första mål upplevde jag nog en sån där lycka som man bara kan uppleva som barn. Och fast jag inte förstod det då upplevde jag en nog fantastisk stolthet. Gnaget förlorade matchen, men Bror lärde mig ”Huvudet högt, du är Gnagare!” Ja, varför deppa, man är Gnagare! ”Ibland kan det blåsa kalla stormar”…
Från den dagen har jag aldrig i någon idrott som haft gul/svart representation förmått mig att ens tänka tanken på att heja på något annat lag än AIK! Blev styggt trackad när jag i tonåren växte upp och vägrade hålla på något lag i Engelska ligan, jag var ju Gnagare. Jag är inte uppvuxen i Gävle utan i en liten sömnig stad längre norrut, men avståndet till Gävle gjorde att ALLA i ishockey höll på gävle-stadsdelen där, men inte jag, jag var ju Gnagare!
Och känslan idag är samma som där i början av sjuttiotalet - Stolthet - Jag ÄR ju Gnagare!
|
Av //LG Mattsson | 13 Apr 2007 00:00 | Bloglänk | Kommentarer (4474) | | | 15 år av slitet gummi & dålig nattsömn |
Ja egentligen började allt i november 1991, då togs de första snubblande stegen mot vad som under 92 blev en förening och 2007 är ett fenomen.
Vi var långt ifrån först, men jag vill påstå att vi snart under 2 årtionden lett utvecklingen bland bondgnagare. Det gensvar vi fick, ja jag och Thomas. gav oss den kick som nu 15 år senare skapat en stark rörelse för AIK i Gävle. När man pratar om Black Army Gävle, Gävle Branchen eller senare Branchen vet jag att man inte kan frånse mitt eget inflytande. Men detta till trotts skulle jag vilja belysa de övriga som genom sin medverkan eller sina insatser för det vi idag kallar Branchen. Andra får skildra min insats när det blir tid för det. Året var alltså 91! Det var hockey i Gävle, AIK gjorde ett av sina 2 seriebesök. Under matchen och veckan efter hade vi 30 namn som var intresserade av att stödja gnaget oftare än vad som då bjöds. BA Gävles första organiserade resa var sm-semin mot Malmö i globen 92. Detta var den dramatiska starten på ett resande utan gränser från Gävle. Dramatiskt just för att vi/jag knycklade minibussen i ett parkeringshus och gränslöst för att det fört oss ut i världen där AIK spelat.
Under 92 lades grunden till mycket, bilar och minibussar fortsatte att rulla från Gävle. Efter stolpe ut i Växjö stod helt plötsligt SM-Guld chans till sista matchen mot MFF i mästarserien.
Här tog vi oskulden på bussfronten. Jag har under alla år framhållit bedriften att på 10 dagar fylla en buss, och ännu idag ser jag det som en bedrift över allt annat. GULDET kammades hem och allt fick en otrolig fart. Det är nu vi skapar den första styrelsen. Där fann man Palmborg, Nobbe, Finnen, Svampen, Barda och de 2 ”hangaround” brudarna Linda och Catta. Detta var stommen som byggde upp en fungerande vardag.
Vi gav ut medlemstidning, ordnade resor i massor, ni
Som trodde att korpfotbollen är Branchens första
Insatser i sport glömmer den årliga brännbolls cupen
som vi deltog i. Vi fick mellan 93-98 det stora nöjet att
arbeta vid Gävle Cityfest. Där byggde vi scener, vaktade
och skötte logistiska detaljer. Detta gav Branchen ett
gott rykte som en pålitlig partner. Vi omsatte 25 personer
i olika skift under festivalveckorna.
Runt 1995 kom första generationsskiftet, då hade nästan
alla de ursprungliga styrelsemedlemmarna försvunnit.
Ett nytt gäng drev på där Ullis, Svedjerot syskonen,
Henke K, Wallon, Johan & Pavan ingick.
Branchen fick under dessa år också som första supporter organisation till AIK en tjej som ordförande. Ulrika Forsberg blev den historiska.
Vi rullade på och allt var nu inarbetat och gick på räls.
En riktig blomstring kom igen 1998,
Fotbollen tog åter guld, något endast dambandyn klarat av sedan guldet i fotbollen 92. Detta ger åter ett skifte bland de som leder föreningen.
Ett inte lika dramatiskt som runt 95, vi hade nu också breddat vår verksamhet från att bara vara ett Gästrikst fenomen till halva mellan Sverige. Ett kontaktnät för bondgnagare helt enkelt. Detta krävde inte lika mycket insatser från oss då vi hade flera kontaktpersoner runt om i landet. Ett par år in på 2000-talet började vi åter bygga med Gävle som grund. Det som är dagens ledning började att forma sig. Förutom jag själv som överlevt alla generationer så kom nu Sjödda, Dragan, Arvid och på senare år även Danne och Erik med.
Höjdpunkter i Branchens historia måste ses som:
• 1992 då den första bussen arrangerades till guldet i Malmö
• 92 då den första styrelsen bildades
• 1993 då 11 bussresor arrangerades
• 93 då vi fick chansen av Heinz L på Gävle Cityfest
• 93 då vi arrangerade den första europabussen med BA Örebro.
• Allt runt guldsäsongen 98
• CL resorna 99, med bl.a 2 bussar mot Arsenal hemma från Gävle.
• Alla fanatiska och fantastiska gnagare från Gästrikland.
• Den nytändning vi fick 2005
Det fantastiska med alla dessa år har
varit alla engagerade människor som
passerat revy eller blivit kvar.
Vare sig du heter Hoffman, Savela,
Norberg eller Palmborg och varit med
sedan 92. eller är andra generationens
Wallon, försvunnit och kommit tillbaka
som Westlin. Brinner för att allt är
ganska nytt som våra ”sonnare” i styrelsen eller alltid dykt upp då och då som Henke B. Då ska ni veta att utan var och en av alla som nämnts eller inte så skulle Branchen inte vara det VI idag är. Med förhoppningar om att både ett 20 och 25 års jubileum ska kunna firas 2012 & 2017.
|
Av E´Johan, Cro-mag Bondfarfar eller bara Palmborg | 5 Apr 2007 00:00 | Bloglänk | Kommentarer (5023) | | | Bortaresenärernas mecka! |
Ännu en gång så välkomnar vi en av branchens klassiker.
Han leverear denna gång en träffsäker krönika om matchresande från Gävle på 90-talet.
Många känner igen den gamla rubriken.
BARDA HAR ORDET.
Den här lilla vår krönikan kommer att handla om fenomenet bussresor.
Jag är helt övertygad om att alla som är på den här sidan och läser har massor av smaskiga berättelser från diverse resor att förtälja.
Men nu ska jag i en explosion av anekdoter och personligheter sammanfatta en del av dom resor som Jag har gjort med GB både på fotboll och hockey. (kanske det kommer en och annan bilresa med också).
Vi kan börja med att fråga oss va för typ av folk är det egentligen som åker på bortaresor för att se en AIK match i någon av Sveriges Gudsförgätna platser??
Det finns ett par givna kategorier av folk och vi ska nu bena upp begreppen:
1. FANATIKERN.
I denna kategori skulle jag vilja sätta mig själv dåförtiden. Jag hade jävligt svårt att se en buss eller bil
rulla ut från Gävle utan att min alkoholindränkta lekamen satt i den.
Det som utmärker en fanatiker är ju att han eller hon verkligen LEVER AIK... jag kollar på foton från den tiden och svär på att det
inte finns ett foto där det inte förekommer någon typ av AIK reklam. Och nu snackar vi privata foton.
Det är AIK dygnet runt. Halsdukar, tröjor, tattueringar, flaggor. musiken, mössor och ta mig fan vantar..
allt kretsade runt Gnaget.
Några namn på dåtidens fanatiker förutom mig själv är: Palmborg (givetvis), Svampen (senare utsedd till GBs bortareseansvarig), SykoMiko (syns på varenda borta foto i mitt album), Nobbe (God bless you), Pierre och Ulrika (det enda äkta svartgula paret på den tiden)
Done (om inte han va med så va det ingen bra resa).
Jag skulle kunna nämna fler men då kommer jag inte att ha några namn kvar till dom andra
kategorierna. Man det måste sägas att dom personer som nämns senare i texten har betytt lika mycket
för Gävle Branchens utveckling som någon annan. Oavsett om deras närvaro varit bra eller dålig.
2. FYLLOT.
Ja vad ska jag skriva... Varje grupp av kringresande partysällskap har ju även fått
brottas med ett och annat fyllo.
Du vet han eller hon som man alltid får hämta ut från fyllecellen efter matchen eller som inte kommer in på
krogen som BA har bokat i den stad AIK spelar.
Det är oftast den personen som svinar mest på bussen men städar minst..
Ett par exempel på dessa personer på den tiden är: Lappen och
Kola (den enda jag vet som svor att vi inte skulle behöva hämta honom i en fyllecell men ändå så fick vi stå där och vänta).
3. MASKOTEN
Denna kategori är inte så svår för GB har bara haft en maskot och vi älskade honom (och gör säkert ännu) för sitt uppoffrande och sin närvaro vid varenda resa. Jag säger bara ett enda namn här och det är PECKA. no more no less.
4. WANNABE.
En väldigt intressant kategori som säkert kan irritera en och annan som känner sig träffad men det skiter jag fullständigt i.
Som alla säkert vet så drar ju stora happenings och folkfester åt sig mer eller mindre oönskat folk, så även GB. Denna kategori av människor har i mina ögon absolut inget intresse av AIK utan tycker endast att det är hur tufft och coolt som helst att hänga med Sveriges största och stoltaste supporterförening BLACK ARMY. Dessa personer kan stå och helt ogenerat skrika hejarramsor på en bortabuss men om man ställer dom mot väggen och frågar vem som e Gnagets förste målis så får man oftast till svar: ... ööööööh va!! målis..??
I dessa tider av medialaviner så kan dessa typer ha drunknat lite, men på våran tid innan internet hade slagit igenom så fanns dom där... Vare sig du ville eller inte.. alla betalande va välkomna..
Jag kan i ärlighetens namn bara komma på en person från min aktiva tid i Gävle som skulle kunna ramla ner under denna kategori och det är: A Hilter , en i sin värld ökänd (i sin lilla värld) Gävlenazist och bråkstake.
Jag fattar än idag inte vad han gjorde på våra bussar, han hade tack och lov en storebror "(och nu menar jag STOR) som verkligen ville bli en av oss men pga sitt yrke inte kunde deltaga så ofta han ville" som höll sin lillebrolla på mattan. Tack L.
En liten försvinnande grupp av människor som jag skulle vilja få in här är även dom som i sina egna ögon tyckte att dom va livsfarliga huliganer i klass med Bushwhackers från South Bermondsey och glassade runt i bombarjackor. Ja ja det låter ju stort när en katt skiter, dessa "fighters" sågs av oss endast som små oförargliga chippar.. mäktigt..
5. BRUDARNA
Fint som snus så fanns det ju brudar som ville hänga med det tuffa gänget i svart och gult, helt utan intresse för vad det egentligen handlade om.
Men som alla singel boys vet så skulle ju aldrig våra resor varit domsamma utan dessa kvinnliga fägringar..
Jag undrar hur många löften som lagts i fyllan för att ett par timmar senare brytas under dessa bussresor.
Vad ska jag säga ..: Pavan, Slangen, Den lilla mörka,.. och ja kommer inte ihåg va alla hette men ni som va där vet vilka dom var..
Så vad händer då när man stuvar in dessa typer i en och samma buss för att umgås under en större del av ett dygn??
Jag orka inte trassla upp alla händelser, utan tänkte skriva det ungefär som hemsidans DET RYKTAS ATT: (håll till godo)
*Svampen drack lakrits shots och spydde genom näsan. Ingen bra combo om man har vita jeans.
*Savela åkte aldrig på en bortafight utan sin skinnväst.
*Done va alltid sist till bussen men ingen kunde bli arg på han för resan skulle bli en flopp utan våran Done.
*Det va bara folk med allvarliga SUICIDAL TENDENCIES som åkte bil med Nobbe på hockey.
*Alla trodde att Hoffman va en beryktad huligan men alla som känner honom vet att han är ursnäll.
*Det alltid fanns minderåriga på bussen som passade på att få sig en fylla av Pborgs billiga öl (jaja de e preskiberat nu Johan, relaxa)
*Palmborg blev aslack om vi sumpade pantburkar och flaskor när bussen kommit hem.. pengar, pengar, pengar..
Man kan säkert sitta här och rada upp den ena snöpligheten efter den andra.. Men nu vill jag blicka framåt. Våren är på G och ännu en säsong i fotbollens underbara värld och förhoppningsvis lite nya resor att se fram emot.
Jag saknar någon som skriver lite nya borta rese rapporter på den här sidan.. Ta tag i det...
Mot nya framgångar för di svartgula.
Pierre Barda Westin
Vissa namn i den här krönikan är givetvis fingerade för att skydda deras identiteter.. vem vet vad dom gör idag??
|
Av Pierre Barda Westin | 2 Apr 2007 00:00 | Bloglänk | Kommentarer (34358) | | | Ordningen återställd |
Efter 4 års väntan slog vi då till igen… Derbyvinst mot ärkerivalerna och lillebror Djurgården.
Det som lösgjordes under torsdag kvällen var något som legat startklart länge, väldigt länge känns det som. För att sätta ord på det krävs lite bakgrund. De 3 senaste åren har ett visst missmod vuxit fram när vi kommit till de årliga bataljerna med kusinerna från djurgårdsslätten. Det har sånär som med 3-3 matchen och Ayorindes hyschande mot Zoran bara varit mediokra oavgjorda och förluster som vi inte ens kunnat hitta ljuspunkter i.
Förra säsongens totala avsaknad av derbyn bidrog också till ett tänk vi Gnagare inte riktigt varit vana vid. När kommer vi överhuvudtaget kunna slå djurgår´n på gammalt maner?
Under denna tid har glåporden och självgodheten blåst upp som spärrballonger på stadion.
Även om försöken ibland varit lönlösa då det gäller att sätta sig som främsta stockholmslag, vi minns alla flytten till Råsunda med förevändningen att stadion inte räckte till och att det hämmade utvecklingen för denna världs klubb. Att man sedan sänkte sitt snitt, fortfarande inte kom upp i AIK klass talade sitt tydliga språk.
Tillbaka till torsdagens magi.
Någonstans i segervarv 2 eller var det 3 med Gunnars blåvita buss där i uppsalarondellen insåg jag igen hur jag själv hållit mig inför dagens match. Något som just då i glädjeyran, segerölen och allas totala hängivenhet inför vårt lags magnifika utklassning bara dansade på moln.
Personligen hade jag tagit inställningen, vi är nykomling, dom är mästare och således berett mig inför det värsta. Dom massiva första 25 minuter som så många andra lag fallit på.
T.o.m min argumentation gentemot allehanda löst djurgårdsfolk veckan innan match hade varit oförskämt ödmjukt när det kommer till mig.
Mössan i hand var nära till hands just för att gardera mig.. Jag lät dem helt enkelt snacka, något jag är väldigt glad för nu. Det är nämligen den nästintill totala tystnaden från mig som tär mest på dem nu i efterhand….
Jag vet, men säger inget som dom kan haka upp sig på.
Således passar dom sig, och sånt svider mer än rejäla käftsmällar.
Jag älskar att få speciellt derbykollegor att inte finna sig i den gällande situationen.
Just det blev väldigt talande när den i andra matcher annars så nyttige Tobias Hysén knorrade in frisparken som betydde 2-1. Då tänds 2-3 bengaler på södra, samme Hysén manar ivrigt på sina lagkompisar eftersom det precis visats ett tillägg på 5! minuter.
I samma ögonblick som bollen sparkas igång flyttar hela djurgårds laget upp men missar att Dulee och Haynes också gör det, med sig har de dessutom bollen ända tills den ligger i målet bara 30 sekunder på avspark. Plötsligt var det inte så kul att vifta med bengal längre och de släcks…… De följande 4 ½ minuterna totalt detroniserar vi ett djurgården, som lovats få gå till godisaffären genom kvitteringen men väl där insett att dörren stängs mitt framför ögonen på dem & låsts. Då fortsatte istället Boa att valla djurgårdsmittfältare.
Så när som de första 25 minuterna & precis vid reduceringen befann sig också alla själar på södra nedre i ett chocktillstånd. Tror att det inte bara var spelarna som inte snört på sig dojorna ordentligt. Uppvaknandet blev totalt, direkt och abrupt.
AIK är tillbaka, Black Army och den i stort övriga underbara publiken är tillbaka.
Men framför allt, ordningen är återställd!
Citerar och bygger om en känd klyscha..
Djurgården, lite långsammare, lite sämre & helt utspelade.
|
Av Palmborg | 3 Jun 2006 00:00 | Bloglänk | Kommentarer (4608) | | | Barda har ordet. del 2 |
Jag har ofta funderat över hur det kommer sig att man kan älska en förening, ett lag och ett klubbmärke så mycket som man gör?
Vad är det som driver en människa till att till varje pris följa och hylla sina hjältar?
Den gamla BA profilen Leo sa i en tv-intervju -82 uppe i Umeå i samband med sm-finalspel mot Björklöven att:
-Jag känner folk som rycker väskor från gamla tanter för att fixa pengar att åka på bortamatcher. Det verkar ju sunt..?
AIK supportrar har gjort en massa underliga saker genom åren för att kunna se en Gnaget fight, pantsatt möbler och ägodelar, tagit banklån endast för att finansiera resor, liftat, tjuvåkt på tåg och bussar (även undertecknad), listan kan nog bli hur lång som helst.
Men varför? När övergår det från att "hålla på det laget med dom tuffaste och hårdaste fansen" till att bli en passion på gränsen till religiös fanatism? Jag tror att det är svårt att sätta fingret exakt på vad, eftersom det kanske finns lika många orsaker som det finns Gnagare. Om jag ska titta på mig själv så kan jag berätta att mitt intresse för AIK startade när jag va tolv år. Farsan höll på Modo och verkligen hatade AIK, och se där kom den lille revolutionären inom mig fram och jag va bara "tvungen" att hålla på AIK endast för att reta gallfeber på Farsan. Det blev en riktig pysselverkstad i pojkrummet, massor av AIK souvenirer tillverkades. Jag köpte mitt första AIK tygmärke av en polare för typ fem spänn och sydde glatt fast det på mitt högra jeansben(?). Det var då Farsans besvärliga frågor kom såsom: Vad heter målisen i hockeylaget, hur många gånger har AIK vunnit guld osv osv. Fan vad pinsamt, det här måste jag lösa, tänkte jag. Så jag började samla på mig allt jag kunde komma över som va skrivet om AIK och verkligen hårdpluggade
fakta om dom Svartgula, Farsan skulle INTE få gå segrande ur min revolution. Tiden gick och gubben hade gett upp men en liten gnista hade tänts i mitt bröst för allt eftersom jag fick mer och mer information så blev gnistan till en eld. Ryktet hade börjat spridas att det fann en äkta Gnagare i byn (Hille). Så en dag fick jag en lapp av en klasskompis som hans storebror hade fått på en resa till Stockholm. (jag har den kvar fortfarande)
BLI MEDLEM I BLACK ARMY.
Jag skickade ansökan samma dag.
Så där stog man, 15 bast, december 1984, färsk medlem i BA och stolt som en tupp, 30 spänn fattigare men jag va nu en av dom som jag tidigare hade sett upp till, en av dom som alltid kom i busslaster till Gavlerinken och länsade och sprejade ner mackarna i Sätra. Jag kände mig nog lite förmer än alla andra i min omgivning.
Och på den vägen är det, från den dagen har det bara gått uppåt när det gäller min fanatism till klubben från Solna. Och allt startade bara för att reta min gamla Farsa. Det var min historia och anledningen till att jag började fundera över detta är att jag som förälder idag har stort inflytande på mina egna barn (som givetvis redan är Gnagare)
Jag gick och tittade på hockey härom veckan med grabben som är fem år, AIK-Västerås 1-5, och jag kunde se hur det lyste i hans ögon när vi klev in på gamla härliga Hovet. När introt började och borgen lyste och rykte satt han och skakade av förväntning. Tyvärr som femåring så finns det så mycket annat att se runtomkring, han tjoade och skrek när klacken drog sina ramsor, han frågade hela tiden : Blev det mål nu? Vad heter han? Varför skriker dom? När får jag en glass? osv i all oändlighet. Efter matchen så gick vi mot t-banan och han säger: Jag ska berätta för farmor att vi har varit på hockey, med stolthet i rösten. Då måste du ju berätta att AIK förlorade sa jag..... Va? gjorde dom? Japp, med 5-1. Vi gick vidare och jag tänkte efter ett tag att, fan vad tyst han blev nu då, så jag kollade ner och såg att tårarna rann ner för kinderna. Men hallå Christoffer, det är väl inget att gråta över, ibland vinner man och ibland förlorar man sånt är livet. MEN DU SA ATT AIK ÄR BÄST, skrek han, JAG HATAR JÄVLA VÄSTERÅS, tårarna sprutade. Där hade jag förstört hela hans dag. Och det är klart, tänkte jag när vi kommit hem, jag har ju matat i honom varje dag i flera år att AIK ÄR BÄST, klart han blev ledsen. Han kan än idag flera veckor efteråt fortfarande tjata om att -Kommer du ihåg att du sa att AIK va bäst fast vi va där när dom förlorade, du ljög för mig.
Jag hoppas att jag inte har släckt den gnista som ska bli den eld som brinner för AIK inom honom precis som min. Den eld som får folk att göra vad som helst för att få se Gnaget spela. Men det går ju fler tåg, kanske han sitter och skriver om mig om 30 år, om hur jag ljög för honom. Förhoppningsvis är allt glömt när fotbollen börjar för det vet jag att han älskar.
Premiär i April mot Gefle, och om premiärer ska jag skriva i min nästa krönika.
Köp nu riktigt många svartgula julklappar till släkt och vänner.
ALLTID AIK.
|
Av Pierre "Barda" Westin | 16 Dec 2005 00:00 | Bloglänk | Kommentarer (5033) | | | Barda har ordet. del 1 |
Hur länge har jag inte saknat att få skriva den överskriften.
Alla som varit med på den "gamla goda tiden" känner igen den från den
lilla eminenta medlems tidning som kom ut fyra ggr om året förr i tiden.
Nu har jag bestämt mig för att återuppta min lilla krönika
här på Branchens hemsida och det är viktigt att förstå att det jag skriver
är ytterst personliga åsikter, så eventuella påhopp och liknande ska
inte belastas Branchen.
Så, vem fan är jag???
Jag är en "gubbe" på 36 bast som har varit med i Black Army sedan 1984
och blev draftad till "Black Army Gävle" 1992 under en hockey match på
Gavlerinken.
Flyttade till Stockholm 1994 arbetslös och rastlös..
Köper alltid årskort till fotbollen och går på typ tio hockeymatcher om året
(sååå jävla dyrt) är en inbiten Millwall supporter och har förärat allt jag
älskar med en varsin tatuering (Millwall,AIK, Black Army).
Nu för tiden är man inte en aktiv borta resenär eftersom jag har fru och
tre ungar som upptar nästan all min fritid men det händer att man lurar
med sig nån polare på en kortare resa då och då..
På den tiden bestod Branchen av Palmborg, han styrde och ställde allt själv,
en äkta eldsjäl, men vi tyckte att saker och ting behövdes styras upp..
borta resor, medlems tidning, lokal och allt som behövs runt omkring ett gäng
aktiva Gnagare.
Så det blev Jag, Marco Savela och Peter "svampen" Sandberg tillsammans
med Johan som blev kärnan i det som senare döptes till Branchen.
Ja vi fick inte heta Black Army Gävle. Det bestämdes på ett styrelsemöte med
dåvarande ordförande Johan Segui att INGA bonde fraktioner fick kalla sig BA.
Så jävla fånigt tyckte jag då och gör det fortfarande, för va fan vore BA utan
sina utsocknes supportrar?? inte ett jävla skit.. ett gäng personer i en styrelse
som sitter och slår sig för bröstet och beundrar varandra.
Så jag tänkte att jag skulle skriva lite om dåtidens bravader här på hemsidan
så att dom nya "grabbarna" i Branchen får lite kött på benen när dom blandar
sig med "kepsar och sneakers" i AIK´s namn.
För så vitt jag vet så var Gävle och Örebro dom två städer som först hade
organiserade fraktioner.
Palmborg har ju faktiskt blivit förslagen som ordförande i Black Army, men tackade nej...
De två personer som jag nämnde tidigare och som verkligen måste hyllas i Branchens namn
(Johan, alla vet att du är kungen så du räknas inte) är Marco och Svampen.
Det va jag och Marco som fick ordning på medlemsutskicket och gjorde ett fanzine
istället för som det va då ett par A-4 papper som delades ut när Palmborg hade lust.
Man får inte glömma bort Nobbe i dessa sammanhang heller.
Hur många resor har vi inte gjort i hans bil på matcher i hockey, och hur många gånger
har vi inte stannat efter vägen för att Nobbe varit tvungen att spy av nervositet inför matchen...
ha ha ha, Nobbe you rule..
Sitter och tittar på bilder från resor här på hemsidan och känner inte igen många personer,
och det är lite synd för Branchen ligger mig varmt om hjärtat och har gett mig minnen för livet.
Det finns så mycket att berätta om dåtiden att jag inte vet vart jag ska börja
och det är bara bara roliga saker som man minns..
Det finns många hjältar från den tiden som satte karaktär på Branchen, Done, Pavan,
Läpinen, Milton brothers, Pierre och Ulrika, ja listan kan göras milslång och jag
hoppas att det finns folk som sätter färg på Branchen idag och som vi kan surra
om när man är på ålderdomshemmet.
Jag kommer att ha min krönika här återkommande och har väl för avsikt att
återberätta en och annan historia från dåtiden, men även ta upp aktuella saker
som man hör och ser här nere i den Kungliga Huvudstaden angående vårat älskade lag.
Kommer ju även att kunna berätta en och annan historia om resor med BA..
typ när Jimmy W var en färsk bortareseansvarig och va fullast av alla och
spydde ner hela bussen..
Han döptes ju snabbt om till Kudd-Jimmy för att han alltid somnade på resorna..
Åsikter... Frågor... Maila mig...
Händerna på täcket.
ALLTID AIK... |
Av Pierre "Barda" Westin | 26 Oct 2005 00:00 | Bloglänk | Kommentarer (1456) | | | Inget gott utan ont! |
Dags för ännu ett av de sällsynta, kanske rent av fridlysta krönikorna från Branchen.
SUPERETTAN! Ja det är dubbelt.
Förändringarna och olikheterna från förra årets allsvenska spel med årets serie och AIK insatser är som natt och dag.
Förra årets tafatta försök att föra ära och tradition vidare är som bortblåsta.
Man kan nästan ana att det onda, blindtarmen i AIK 2004 försvan med de spelare som lämnade klubben. Nu var jag kanske hårdare än vad jag borde mot Pelle, Ichi och någon till men ursäkta...
Ni var också delaktiga i den totala kollaps som klubben led av hela förra säsongen.
Vad krävs då av en toppklubb i Superettan:
Man ska härda ut trisstessen! Att ena veckan jaga mygg i Boden så fort man står still till att försöka lägga rätt inlägg i sidvindarna mot Mjällby.
Allt är annorlunda mot allsvenskan, motståndet, arenorna, omklädningsrummen och publiken.
Nu har kanske just AIK inte lidit så mycket av ödsliga publikläktare, i matcherna mot oss har snarare lokalbefolkningen "gått man ur huse".
Alla vill se storheterna från huvudstaden.
Här innfinner sig en av stöttebenen i min inledning:
SUPERETTAN! Inte bara hemma publiken har varit råtaggad mot oss.
Har Boden fått stryk av knäckebröhultgäng efter gäng så nog fan gör dom årets match mot just oss....
För sanningen är inte att vi är jämnbra med Degerfors bara för att vi vunnit mot dem men förlorat mot ett lag som dom lätt slog i omgången efter. Att resa sig från debackel är det starkaste man kan göra.
Fråga Örebro om det så får ni ett ärligt svar.
Örebro åkte ur allsvenskan på styrelsenivå, inte för sitt spel.
Man fick behålla alla spelare man ville, dessutom gjorde man en otroligt stark försäsong (ja ja ja historiskt sett säger det ingenting), man förutspåddes springa hem serien och dom andra lagen fick slåss om plats 2 och 3.
T.o.m jag sa så.... Det var det logiska....
Men vi har rest oss, visat viljan och det har skördat framgång.
Det lyckades aldrig Örebro med utan förll tungt i något dom aldrig varit med om tidigare... Favoritskap.....
Harmoni: Smaka på ordet, gott! Men hur uppnår man det.
2000-talets AIK har INTE osat harmoni.
Stuart B anade odören och drog iväg i tid.
Inte förän nu innfinner sig arbetsron som bringar det så högt uppnåliga tillståndet Harmoni.
Orsaken till det stavas FLERA!
Vi har fått utrymme att andas, samtidigt har taktpinnen blivit fastare. Spelare som tidigare stressats till spel och inte presterat har i lugn och ro fått utrymmet att hitta formen.
Andreas Andersson var ett starkt varumärke för den andan, Derek Boateng ett annat. Nu ville sig fotbollslivet annorlunda för Andreas men ingen kan säga att han inte fick tiden.
Derek däremot fick först veta att han var bäst och skulle dominera, när han sedan inte gjorde det och dessutom drogs med småskador och oträning som följd blev han nästan vår hackkyckling.
Allt gick så långt att klubben vände honom ryggen, aktivt talade om att du ingår inte i vår ide.
Det krävdes att en hel fotbollsvärld vänd honom ryggen, sa att du duger inte.. När t.o.m Assyriska nobbade afrikanen tror jag att även han insåg sin sitts... Ingen ville ha honom. Det tände den gnista som fallnat i hans innre....
Att bli nobbad av en grekisk klubb med förevändningen att han hade en fotskada i princip alla afrikaner har på grund av barfotaspel måste ha svidit.
Här kommer harmonin in igen, något tog tag i Derek och gav honom lugnet tillbaka.
SUPERETTAN kräver en super tränare......
Rikard Norling... Vad du har skapat i AIK det senaste året känns idag som något riktigt stort. Vi har jobbat med det vi har, inte med vad vi kan ha, borde ha eller velat ha.
Jordnära och helylle helt enkelt.
Vi står nu inför den kanske största matchen denna säsong.
På söndag tar vi emot Gais på råsunda i en match som kan leda oss tilbaka till finrummet..... OK det är inte den sista chansen och på intet sett så att vi inte grejjar det ändå MEN på söndag kan vi fixa det.
Detta är en examen i det Herr Norling har tummat hårdast på....
Arbetsinsatsen, detta kommer med största sannorllikhet smitta av sig även på publik och atmosfär.
Något jag måste säga känns som en kittlande kväll.
Vi kräver nu att laget ska ta sitt ansvar, leda oss tillbaka till fotbollens finrum, bete sig som en sådan SUPERETTA vi vill att de ska vara. Detta kräver också att alla vi ställer upp på söndag.
AIK MOT ALLSVENSKA MED STORMSTEG |
Av Palmborg | 22 Sep 2005 00:00 | Bloglänk | Kommentarer (2570) | | | Hela sveriges AIK men inte Skellefteås! |
Vi har under en tid ondgjort oss på våra serie kollegor
i norr Skellefteå aik.
Jag väljer här att inte skriva nytt utan kopierar
helt sonika in mitt inlägg från ett forum på svenska fans.
Detta är en light varriant av min åsikt i ämnet...
Varsågoda!
Mycket skitsnack och många hårda oförtjänta ord har
sagts här de senaste dagarna.
Vad allt handlar om är och förblir STOLTHET!
Ni å era sida en liten norrländsk ort där bara ett lag
på elitnivå existerar. Ni har haft era prövningar. Klubben
har gått igenom stålbad, uppsving och rena transportperioder.
Alla lokalpatrioter på orten håller på Skellefteå.
Det har ni gjort oavsett om ni haft beteckningen aik eller HC.
Stolthet ska man vara rädd om.
Stolthet förvandlas nämligen väldigt lätt till HÖGMOD!
Och högmod är farligt.
Jag står på motsatta sidan er.
Jag har den uppfattningen att 1891 den 15 februari på
Biblioteksgatan i centrala Stockholm bildade två bröder
samt några vänner en klubb dit man ville att alla skulle
vara välkomna.
Det var inte en klubb som hade någon speciell geografisk
tillhörighet utan en klubb för alla idrottsutövare.
Det naturliga valet av namn blev Allmänna Idrotts Klubben
rätt och slätt.
Detta har förmodligen från starten stört väldigt många.
Att man fått genomslagskraft på en klubb och ett
klubbnamn utan den förankringen.
Andra har försökt titta på dif, men det kan vara degerfors
eller djurgården. IFK har försökts att tas som tilltal av både
göteborgare och norrköpingsanhängare men man är alltid
tvungen att tillslut fråga vilka man menar.
Så är inte fallet med AIK.
AIK är AIK.
Det borde vara till enda med detta men där kommer
nu debatten mellan våra två klubbar in.
Jag kan lova att det inte hade varit någon debatt om
det jag inledde med STOLTHET funnits hela vägen ut för båda.
Hade ni i skellefteå haft stoltheten för er klubb hade ni
när ni möter oss kallat er för Skellefteå aik för det är därifrån
ni är och oss för just AIK för det är det vi heter.
Inte blandat in Gnaget eller Solna aik.
Istället tar högmodet vid.
Vi ska minsann visa vilka som är AIK.
Visa vilka då?
änk om ni lade ner den kraften på att framhäva er själva.
Då skulle vi få se på Skellefteåkraft mångdubbelt starkare
än den TV gör reklam för.
Stoltheten naggas också i kanten och retar engagerade
AIK supportrar när ni hela tiden förnekar att ni skulle kopiera.
Något ni blivit beskyllda för av ett antal skribenter.
Som sagts av andra, ni kan inte rå för att någon sneglade
en aning på vårt klubbmärke för 70 år sedan.
Men acceptera det.
AIK var en extremt stor klubb idrottsmässigt på 1920-talet.
Är det kostigt om inte någon klubb sneglade på design och
kopierade valda delar.
Det var bland andra föreningar/klubbar inte speciellt vanligt
med en sol eller banerformen som återfinns i AIKs märke och
senare i Skellefteås.
Ta detta, ta också att ni har mycket gratis i ramsor som ni
helt sonika kan ta rätt av. Men erkänn det.
Förnekelsen har lagt ett löjjes skimmer över er folkrörelse i skellefteå.
All skit ni får beror helt enkelt på alla dessa nosanden på
vår klubb. Nosanden som ni från högre nivå sanktioneras.
Kalla er Skellefteå aik.
På samma sätt som ni förmodligen kallade er Skellefteå HC
de åren ni hette det.
Och framför allt.
Sluta med strutsbetendet.
STOLTHET BRÖDER, STOLTHET!
|
Av Palmborg | 7 Apr 2005 00:00 | Bloglänk | Kommentarer (1358) | | | Det börjar osa! |
Efter nästan ett års tystnad, väljer jag att ta bladet från munnen.
Vi vet alla vad vi genomlidit som gnagare det gågna året.
*Hockeydegraderingen
*Fotbollens kollaps
*De ekonomiska astronomiska skendena.
Saker som skulle fått vilken knäckebrödsupporter att ge upp allt runt sitt lag.
Men här står vi alla kvar, med en smula hopp dessutom.
Fotbollen
Inte på helt rätt köl ännu, men några träningsmatcher till och vandringen tillbaka kanske ska bli enklare än vad vi anar.
Hockeyn
Vi blir missar i kvalet, blir degraderade. Klantigheten runt det hela är fatal. påstådda löften om att allt var OK, påstådda felaktigheter som var som tagna ur luften..
Kontentan blev ändå att vi harvade i Div 1 B en säsong....
Men inget ont utan att det ger något gott som man brukar säga...
Hockeyn har startat från scratch, byggt nytt, byggt ungt och framför allt byggt svenskt.
En säsong som denna i elitserien kan det som relativt fattig klubb, (JA vi är fattiga nu.. Nästan lika fattiga som Bajen.) vara ganska skönt att spela i en lägre, ja två lägre divisioner. hestsen med proffs har spritt sig även till Superallsvenskan/allsvenskans lag.
Därför anser jag att det just iår är en lyktträff att vi spelat där vi gjort.
som grädde på moset har vi varit med om höjden av lojalitet...
När lag som Djurgården, Brynäs blivit blåsta av sina fixstjärnor.. Alltså de stjärnor de hjälpt fram och ut i hockeyvärlden, Sundin & Modin.
Då kliver de äkta vardagshjältarna fram...
Jag syftar givetvis på Notan.....
Han och faktiskt GEORGES LARAQUE kommer förmodligen att vara de bidragande orsakerna till att vi har en hyffsad chans att gå upp i år redan...
Mycket hockey i denna comeback, men jag kan nästan lova att det inte dröjjer lika länge denna gång....
STÖD AIK!
|
Av Bondfarfar | 8 Mar 2005 00:00 | Bloglänk | Kommentarer (28251) | | | Det blir aldrig som man tänkt sig! |
Efter en premiärvinst hoppades jag med många på ett kalasderby, i allafall resultatmässigt. Detta hade gjutit en god grund inför Trelleborgmatchen som inte känns omöjlig. Nu står vi nästan på ruta 1 igen känns det som.
Men varför vara allt för bitter. OK vi fik stryk mot Solna dif ff, men va fan det var juh bara aporna... Eller?
Matchens karaktär påminde mycket om Sundsvallmatchen med första halvlek som bäst och andra som yra höns. Den avgörande skillnaden var dock att Aporna kunde förvalta chanser, det kunde inte Sundsvall.
Nog matchanalys som jag dessutom i min besvikelse är ganska dålig på.
Desto roligare är det att sitta i den supportersituation som seglat upp detta år. Vi gnagare och framförallt Gävledelen har verkligen rest sig på ett imponerande sätt. De 2 senaste årens dvala verkar ha släppt något och vi har redan skickat iväg 3 bussar på AIK evenemang detta år.
Med dessutom den utveckling som skett hos övriga landsortsfraktioner så lovar detta gott. Nu senast fyller vi en buss med Gävlefolk. det har vi inte gjort sedan 94-95. Kul dessutom eftersom de tidigare så resvilliga hoforsgnagarna inte slöt upp till denna resa men väntas göra det framöver igen. Då blir vi riktigt många.
Åter till derbyfesten... Publikmässigt känns det som en oavgjord seger.
Gårdarna var ovanligt lama innan matchen och i dess inledande halvlek.
Det var först efter att dom tagit ledningen och vi mer eller mindre tystnat som dom satte fart. Tanken: "Var va ni när ni va skit" uppstod inte helt oprovocerat...
Gårdarna kommer aldrig att känna sig riktigt hemma på Råsunda och vi ska inte hjälpa dem att bli mer hemmastadda heller.
Det kommer att smärta mig rejält om det på DT eller East etsar in sig en apatmosfär. I detta läget bör väggen över AIK-målningarna på East genast tas ned för att åter visa vilka som hör hemma var.
Gårdarna kan gott fortsätta dricka sin stureplansbärs och hänga runt sin fjollring på Östrastation. I Solna ska ni aldrig känna er välkomna.
Nu vill jag att andan ska ta oss till nya kraftsamlingar.
Ett bra sätt är att följa med på de kommande resorna, dels Trelleborg hemma på Söndag och sedan Örgryte borta kommande torsdag då den första bondbussen rullar söder ut för säsongen.
STÖD AIK
|
Av Farfar | 14 Apr 2004 00:00 | Bloglänk | Kommentarer (4632) | | | < Föregående sida |
Nästa sida > |
|
|
|
